Denna bok handlar om historievetenskaperna sätt att producera kunskap genom att kontextualisera. Den vänder sig primärt till studenter och forskare inom de humanistiska discipliner som arbetar med historiska perspektiv. Bokens ambition är ta med läsaren in i själva görandet och visa hur kontextualisering är ett viktigt moment i historiska studier på alla nivåer. Boken hoppas därmed stimulera till ökad reflektion och diskussion om hur vi går till väga när vi tolkar, skapar eller omtolkar historiska, kulturella och samhälleliga sammanhang.
Boken ger för det första en introduktion till vad kontextualisering kan vara och göra när vi möter det förflutna i form av texter, bilder eller artefakter. Redan från första dagen på universitetet hamnar studenter inom historiska discipliner i sådana möten. Därför vänder sig bokens fyra första kapitel i första hand till studenter på de inledande terminerna. Vad innebär det egentligen att analysera, syntetisera, kontextualisera eller kritisera - och hur förhåller sig de sätten att arbeta med det förflutna till varandra? Och vidare, vilka historiska tider arbetar vi med: läser vi källmaterial från vår egen horisont eller från de historiska aktörernas? Är källmaterialet del av en lång historia eller en kort? Och vem bestämmer svaret på sådana frågor?
För det andra ger boken en fördjupad diskussion om kontextualiserings roll när vi skapar ny historisk kunskap. Bokens senare kapitlen ställer frågor om hur kontextualisering förhåller sig till historievetenskaplig teori och metod, och riktar strålkastarljuset mot aktiviteten att skapa, argumentera för, och ompröva de sammanhang som ger mening och betydelse åt historiska källmaterial.
Den mest centrala lärdom boken vill förmedla är att kontextualisering är en pågående aktivitet. Mänskliga förståelsehorisonter rör sig ständigt i takt med samtidens kunskapsintressen. Det kommer alltid finnas nya sätt att förstå historiska uttryck, och det är en anledning till att historiska studier utgör en viktig del av samhällets gemensamma kunskapsbas.
